Mila-Lis insamling

Tack för att du vill vara med och bidra till Mila-Lis insamling till förmån till forskning kring spädbarnsdöd.

Nedan följer en sammanfattning av vår historia om Mila-Li, samt information om hur du kan bidra till insamlingen

Vår första dotter föddes stilla den 17 mars 2017. Att födas stilla säger man när en bebis dör i mammans mage och sen föds död. Hon dog i min mage i vecka 41+4..  tisdag morgon den 14 mars 2017 kände jag hennes sista rörelser. De var mjuka och långsamma. Nu i efterhand tänker jag att det var som att det var hennes sista  kraft till att ta farväl.  När vi åkte in till förlossningen för minskade fosterrörelser så konstaterade barnmorskorna snabbt att de inte hörde några hjärtslag och kort därefter konstaterade läkarna via ultraljud att hennes hjärta inte längre slog. Att vår bebis var död.. vi skulle alltså inte få möta vår bebis skrikandes 3 dagar senare då vi hade planerad igångsättning, som man får när man har gått 2 veckor över der beräknade datumet för förlossning. Vi skulle inte få se in i hennes ögon och känna hennes hand omsluta våra fingrar.
Jag blev igångsatt dagen efter med både värkstimulerandedropp och BARD-kateter. De förklarade att jag kunde få så mycket smärtstillande jag behövde då de kunde "köra på" för det fanns ingen levande bebis att ta hänsyn till när det gällde styrkor. Tänk om det fanns smärtstillande för hjärte- och själssorg..
Timmarna och dagarna gick. Min kropp hade nog svårt att förstå att det det var dags att föda.. jag minns att jag var så kluven. Jag gick med mitt döda barn i magen, samtidigt visste jag ju att så fort hon är ute så är vi inte bundna till varandra på samma sätt- att jag aldrig kommer kunna få vara henne så nära igen, men jag visste ju att hon skulle lämna min kropp till slut och det gjorde hon. Fredagen den 17 mars kl 15.24 föddes hon. 54 cm lång och 3275 gram lätt. Hennes pappa klippte navelsträngen och barnmorskorna lade henne i en sån plast babysäng som alla barn får ligga i.
Första gången vi skulle få se henne var vi livrädda. Vi visste inte hur vi skulle känna. Barnmorskan kom med henne och jag bad att Mikael skulle titta på henne först. Han lugnande mig med att det inte är farligt- att det ser ut som att hon sover men är lite medtagen.
När barnmorskan visade vår dotters hand så var det som att allt vände. Från att ha varit rädd till att känna så starkt att hon är min och ska vara hos mig. Storgråtandes tittade jag på henne och såg direkt att hon är min första största kärlek. "Mila-Li, hon ser ut att vara en Mila-Li" sa jag.
Min älskade lilla flicka.

Dagarna gick och vi hade kurator och präster och fantastiska barnmorskor, undersköterskor och läkare kring oss samt våra fantastiska föräldrar som varit hos oss varje dag från morgon till kväll när vi velat. Mila-Li hade vi hos oss varje dag, namngivningscermoni i sjukhusets minnesrum med präst, föräldrar, Mila-Lis faster och en av våra barnmorskor.
Sen kom dagen, onsdagen den 22 mars, vi skulle lämna Mila-Li och åka hem. Att lämna henne, ja det var exakt så det kändes- att vi åkte ifrån henne och lämnade henne som om att hon inte var värd att få åka med hem. Det är den värsta dagen i mitt liv. När vi åkte hem, utan vår dotter. Bilskyddet var tomt likt våra famnar som aldrig mågonsin mer skulle få hålla i vårat älskade vackra barn. På väg till parkeringen stannar både jag och Mikael upp och tittar hastigt på varandra och säger att det doftar Mila-Li, hon är här. Kanske en tröst och påminnelse om att hon finns med oss.. alltid.
Det är märkligt hur praktisk man blir när man hamnar i en sorgekris... begravningen bestämdes och allting flöt på i planeringen kring den.
Den torsdag den 30 mars kl 14.00 slog kapellets klockor för vår dotter. En hyllning för att hon levat och för en sorgens uppmärksamhet över att hon inte längre finns.
2 månader senare hade vi möte på spec.mvc med läkaren som var först med att se att Mila-Lis hjärtat sluta slå.
Vi hade valt att inte obducera henne, man fann inte varför Mila-Li dog. Man kunde se att hon hade drabbats av en akut kraftig infektion som gjorde henne sjuk på bara några timmar-max ett dygn. Läkaren sa att det kan blivit att Mila-Li fick en blodförgiftning pga infektionen och att det kan vara orsaken till att hon dog. Men man vet inte varför.. vi vet inte varför och kommer aldrig att få veta heller.
 
Vår största rädsla är att andra ska glömma henne, men vi vet att vi aldrig kommer göra det. Hon finns inom oss för alltid.
Mila-Li...
Mila, min Mila... min vackra dotter. Jag önskar att du skulle fått leva och känna hur älskad du är och få leva med oss och dina vackra lillasystrar Lo (181123) och Leah (200906)
Vi älskar dig Mila-Li.